Jag känner att jag kanske har lite att berätta!

Den 8 November så startade morgonen som vanligt, älsklingen åkte till jobbet och jag var hemma med hunden tog en promenad med honom och sen var jag bara hemma och tog det lugnt.

Hade en lite brun flytning på morgonen inget jag tänkte så mycket mer på. Åt lunch men efter lunchen så kräktes jag tänkte inte så mkt mer på det heller. Eller jag tänkte bara att jag helt enkelt är gravid och då kan man kräkas. Sen fick jag jätte ont i magen och bara ondare och ondare hela tiden. Visste att älsklingen satt på möte så jag kunde inte få tag på honom. Ringde mamma och då hade jag så ont så tårarna spruta jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Mamma sa jag ringer en ambulans så får du åka in på förlossningen. Mamma ringde sos och sen ringde sos upp mig och pratade med mig sen ringde mamma igen och så pratade hon med mig tills ambulansen kom. När dom kom så hade jag lika ont, dom tog med mig ut i bilen och smärtan fortsatte hela vägen till sjukhuset. Dom körde riktigt fort. Min älskade sambo fick mamma i alla fall tag på, så han kom precis dit och mötte upp mig vid hissarna. In på förlossningen där jag fick ligga med en ctg kurva, hade värkar med några minuters mellanrum. Dom gjorde massa undersökningar på mig. Jag fick morfin också allt detta började kl 14.00 inne på förlossningen. Livmodertappen var en aning uppmjukad. Fick ligga och ta det lugnt och försöka sova en stund. Men inget hjälpte jag hade värkar även fast jag hade fått morfin. Fick in mat vid middagstid men åt en tugga och sen ville jag inte ha något mer. Älsklingen fanns vid min sida hela tiden han var så himla underbar han är helt enkelt bäst!!

Fick in en tv lite senare och sen bara en stund efter det så fick jag världens värk i magen igen. Läkaren kom och undersökte mig med ultraljud och det hade hänt lite mer saker på livmodertappen men inte mycket. Då bestämde sig läkaren för att vi gör ett akut kejsarsnitt och det var kl 20.00 kl 20.15 då hade jag operations kläder och även en kateter och var nere på operation. Älsklingen fick byta om till jätte snygga gröna kläder. Sen var det hur mycket folk som helst som ställde massa frågor och drog och slet i mig när vi kom ner. Jag fick en bedövning i ryggen som gjorde att jag tappade känsel från midjan och ner. Riktigt läskligt jag kunde inte lyfta eller röra mina egna ben. Sen började dom att skära i mig. kl 20.49 så var vår älskade son Liam ute ♥ Jag hann inte riktigt reagera eftersom allt gick så himla fort. Men jag fick aldrig ha honom på mitt bröst eftersom han var för tidig så fick älsklingen följa med läkaren och massa annat folk ut för massa kontroller. Och innan min älskade pojkvän kom och berättade hur det stod till med vår älskade son så trodde jag att jag skulle spricka. Det var dom längsta minuterna i mitt liv. Kändes som en evighet men det var kanske 5-7 min jag fick vänta för att höra så han mådde bra och allt såg bra ut.

Älsklingen fick följa med Liam upp på barn där han skulle få vara. Och jag fick åka en sväng på iva där jag fick ligga drygt en timme för bedövningen hade tagit lite för långt upp så jag hade lite svårt att svälja plus att jag hade så lågt blodvärde de var bara på 75 efter förlossningen och som tjej så ska man ligga runt 115. sen fick jag äntligen komma upp på barn till mina älsklingar. Och då fick jag äntligen se vårt lilla underverk, som var/är världens sötaste och finaste ♥

Han hade då andningshjälp med sipap, sond, och nål i lillarmen plus syrgas. Så hade han i några dagar.

Men då fick jag äntligen hålla i honom och ha honom på mitt bröst♥

Vi var på sjukhuset i 12 dagar med honom och det har varit en lång resa med både jobbiga och mkt mkt bra dagar. I 1 vecka och 1 dag har han bott med oss hemma och det är såå underbart så det finns inte med ord att beskriva hur skönt det känns att allt gick så bra till slut!

Vi är fortfarande inskrivna på sjukhuset med honom eftersom han fortfarande har kvar sonden eftersom han inte orkar äta ett helt mål med flaska eller suga på mig. Dock har även jag inte så mycket mjölk att erbjuda heller därför blir det ersättning. Han blir förhoppningsvis av med dom om ett par dagar kanske 1 vecka. De får vi se, det är han som visar när han är "mogen" att vara utan den. Han måste få en chans att gå upp lite till i vikt helt enkelt.

Så den 8/11 föddes vår älskade Liam

2570 gram och 47 lång ♥

Han kom i v.33+2

Beräknad bf var den 24/12

Idag är han 20 dagar, alltså v.36+1.

Vi är världens lyckligaste och världens stolta föräldrar till denna lilla skönhet!!

Mamma och pappa älskar dig!!♥