Tänkte skriva om min kamp.

Allt började när jag gick i 6an. Det var en helt vanlig skoldag, vi skulle ha träslöjd. Jag kände mig konstig under lektionen, som att jag andades i ett sugrör. Ett tryck över bröstet. Jag gick ifrån lektionen till våran skolsyster, och pratade med henne om hur jag kände. Hon sa till mig att jag kanske inte tålde "dammet" som var där nere, så jag fick börja med att ha syslöjd hela tiden i stället. Jag tänkte inte så mycket mer på det utan bara gillade läget. När våren kom så blev det allt jobbigare, fick tungt att andas, rinnig ur ögon och näsa. Jag fick uppsöka vårdcentral och där sa dom till mig att jag hade fått astma och även var allergisk emot pollen. Jag fick massa olika astma medeciner och nässprayer och tabletter. Det hjälpte som sagt ett tag. Tiden gick och jag började 7an på högstadiet.

Det var en helt vanlig skoldag, jag var på väg från matsalen med mina kompisar, vi hade precis ätit, vi går ut på skolgården från matsalen när jag plötsligt bara faller ihop där på skolgården och börjar krampa och kämpa efter andan. Mina kompisar hämta hjälp, min lärare A kom med min astmaspray och försökte få mig att bli bättre, men det hjälpte inte. Dom ringde efter ambulans, ambulansen kom med blåljus och sirener. När dom kom började dom att ge mig massa medeciner, i mask och även i armen. Dom lasta i mig i ambulansen och körde mig till sjukhuset. Det var första gången jag åkte ambulans. Där börja min resa på en lång kamp.

Jag kommer inte ihåg allt som har hänt men vissa saker har fastnat i mitt inre.

När jag besökte sjukhuset första gången jag kom in med ambulans så visste dom inte vad det berodde på dom trodde att jag reagerade på något som jag inte tålde, dom valde att ta bort massa mat för mig. Jag fick inte äta mjölkprodukter, mjölprodukter, tomater, kryddor, nötter. Detta sluta med att på skolan så var maten jätte äcklig och inget smakade alls bra, ni skulle ha sett maten, den var så grå och trist så jag åt inte alls mycket under denna tid när jag inte fick äta det. Jag gick ner i vikt.

Jag fick gå på massa tester på sjukhuset, har gjort alla tester som man kan göra. Dom testa mig emot allt som finns att testa emot. Till slut så fick jag börja äta dom där sakerna igen men jag vart fortfarande sjuk.

varje dag i skolan var ett rent helvete, jag fick såna här anfall nästan varje dag på skolan och även hemma. Dom visste fortfarande vad det berodde på. Men mina vänner och dom närmasta lärarna som var med mig under denna tid, vart helt underbara, det går inte med ord att beskriva hur tacksam jag är för den hjälp jag har fått av dessa människor, och ett speciellt tack till Kajsa som fanns för mig i alla lägen jag behövde henne, hon var ett stort stöd för mig i skolan. Min älskade familj har varit så underbara dom med under all denna tid. Jag har nog skrämt slag på dom flesta, men till slut som vändje dom sig också.

Jag vart sjuk en gång hemma detta minns jag så väl, jag kommer nog aldrig glömma det och inte min mamma heller. Jag var jätte dålig en dag/kväll hemma. Inget hjälpte och jag vart bara sämre och sämre. Ambulansen kom och det var ilfart ner till Sundsvallssjukhus, jag vart sämre i ambulansen och han som satt bak med mig sa till han som körde att nu får du nog köra lite fortare. (Jag kommer inte ihåg detta själv men mamma har berätta för mig). Han hade sagt till mamma att nu är det bara att hålla i sig för nu kommer det gå undan, och det hade det tydligen gjort det gick 285 km/h ner till Sundsvall, mamma sa att hon hade varit väldigt åkrädd. Det som hände med mig i ambulansen var att mitt blodtryck sjönk, min puls vart jätte låg dom "tappade" mig ett tag där, jag vart medvetslös, så dålig som jag var den gången så dålig har jag aldrig varit i hela mitt liv.

Väl framme på sjukhuset vart jag omhändertagen jag fick adrenalin. Och jag kan säga det att få det direkt i blodet är inte det minsta roligt, man blir jätte konstig, jag kommer ihåg att allt snurrade och jag bara skrek det är en jätte obehaglig känsla. det bara rusar i hela kroppen. Jag fick stanna på sjukhuset denna natt mamma var med mig hon fick också stanna. För på morgonen efter skulle vi få träffa en specialist som hade bestämt att jag skulle få adrenalin sprutor själv att ha hemma, som alla kunde ge mig när jag vart dålig och fick dom här anfallen.
Dom sprutarna var inte billiga men det var helt enkelt ett måste, en spruta gick nästan på 500 kr och den gick bara att använda en gång.

Eftersom att jag hade dom här anfallen rätt ofta så gick det åt många många sprutor. Jag kunde ha ett sånt här anfall en till två gånger om dagen i en veckas tid och ibland var det längre mellan gångerna.

Jag ville ju veta vad det var för fel på mig eftersom det inte var vanliga astmaanfall jag fick utan det var ju något annat, det låter som att jag har snabb hicka när jag får dessa anfall. Det ser jätte obehagligt ut, i början var jag jätte rädd, men jag har lärt mig att leva med det och nu är jag jätte lugn även fast jag inte får åt mig någon luft när jag får dessa anfall.

Så vad var det nu jag hade för sjukdom, jo jag fick diagnosen laryngospasm. Det kom dom fram till när jag kom in med ett sånt här anfall en gång på sjukhuset då gick dom ner med en kamera igenom min näsa och ner i halsen och då kunde dom se att mina stämmband slår ihop jätte snabbt och det är laryngospams. Så det är det jag har fått leva med sen allt började när jag gick i sjuan.

Än idag kan jag få såna här anfall men det är inte lika ofta nu, det kan gå månader, ibland har det hänt att det har gått ett år i mellan. Men jag lever som vanligt, som vilken tjej som helst, denna sjukdom har aldrig hindrat mig ifrån att göra och upptäcka det saker jag vill.

Som sagt denna kamp har gjort mig till den jag är idag, jag är en sån sjukt stark människa i dagsläget, jag har lärt mig att leva med detta och jag vet att man blir inte friskare för att man inte äter. Man måste ju även äta allt även fast jag kanske får ett sånt där anfall efter maten om jag åt något jag reagerade på.

Alla läkare och specialister jag har träffat kan inte svara på varför jag får dessa anfall, dom vet inte vad det beror på. Och denna ovisshet kommer jag att få leva med resten av livet. Därför lever jag ut till fullo och äter och gör det jag vill, för denna sjukdom ska inte få stoppa mig, och det har den inte gjort heller.

Men som sagt, jag har åkt ambulans så sjukt många många gånger så jag kan inte ens säga hur många gånger det är men jag lovar att det är mer än 400-500 gånger, så ambulans killarna i stan känner mig, och dom på sos vet också vem jag är. Det är inget jag är stolt över men det är bara att gilla läget för det är så här det helt enkelt är.

Jag är världens lyckligaste och gladaste tjej för jag delar mitt liv med världens underbaraste sambo som alltid finns där för mig vad det än är.
Jag älskar dig Mikael <3


så här såg jag ut när jag var som sjukast, jätte smal. Bara ben på mig. Jag vägde inte alls så mycket bara 49 kg och den vikten vill jag aldrig mer tillbaka till. Det var inte frilligt att bli så smal, men sjukdomen satt sina spår, eftersom jag var sjuk ofta och under en tid inte fick och kunde äta vad jag ville så vart det helt enkelt så att jag åt mindre.

Nu har jag berätta om min kamp emot denna sjukdom.